Där döva finns, där finns dövföreningar. Dövföreningen har beskrivits som dövas andra hem, en plats där inga hinder finns för kommunikation, en plats där kultur och gemenskap uppmuntras och stimuleras.
Idag har vi till viss del tillgång till den tekniska utvecklingen, texttelefon, datorer, en lagstadgad skyldighet för landstingen att tillhandahålla tolkservice m.m. Trots detta utgör dövföreningen fortfarande den naturliga samlingsplatsen för utövandet av vår kultur, grundad på vår gemensamma historia och vår erfarenhet av förtrycket från den hörande omgivningen.
Döva barn, ungdomar och vuxna döva måste få kulturell och social tillfredsställelse för att få en god livskvalite. Många döva kan inte odla sina speciella intressen i det hörande samhället eftersom kommunikationen bygger på talspråk. Mycket är inte heller tillgängligt för döva, t.ex. teater, svensk film, musik och radioprogram. Intresset att delta i hörandes aktiviteter är oftast lågt, just på grund av bristande språkkommunikation. Även tolkbristen är ett hinder.
Därför är dövrörelsen, dövföreningen och dövas egna specialklubbar så viktiga. Här kan medlemmarna odla sina intressen, utifrån sina egna behov.
Dövföreningens roll har förändrats, bl.a. genom tolkverksamhetens införande 1968 och teckenspråkets erkännande 1981. I takt med att samhället förändrats, ställs ökade krav på dövföreningarna. Dövföreningar ombeds t.ex. att delta i kommunens arbetet för att anpassa FN:s standardregler till kommunal nivå.
Dövföreningen kan yttra sig över olika kultur- och utbildningsfrågor och garantera att dövas historia och traditioner tas tillvara och levandegörs.
Dövföreningen kan verka för att döva får tillgång till det allmänna kulturutbudet, tolkat till teckenspråk.
Att sköta ett ordinarie förvärvsarbete utanför föreningen och samtidigt svara upp till samhällets krav är orimligt, eftersom tillgängligheten är så dålig.
