Om döva (11)
Petra Örlegård har skrivit debattartikel "Dövhet - en unik subkultur" i Norra Skåne med utgivning den 19 februari 2010.
Axplock ur artikeln
"Hela livet har jag fått höra från det hörande samhället att dövhet är ett funktionshinder. Det är snarare så att man istället tillhör en unik subkultur, där man har en unik gemenskap och får kommunicera på teckenspråk."
"Det är teckenspråket som gör att dövhet inte är ett funktionshinder utan en subkultur, eftersom med ett språk skapas en kultur."
Dövhet - en unik subkultur
Dövmedvetande
Flera personer berättar om kampen, rätten till teckenspråk och om den ökade medvetenheten och stoltheten. Teckenspråkets ställning har stärkts under åren, men kampen har inte varit enkel. Många faktorer har påverkat. Det är viktigt att allt dokumenteras så att vi får kunskap om att teckenspråket är ett språk - vårt eget språk. Det är även viktigt att förstå dövas tvåspråkighet och hur dövas rättigheter till teckenspråket har utvecklats.
Dövkultur
Vad är dövkultur? Dövkultur är dövas sätt, beteende och värderingar. Hur kopplar man ihop språk och kultur, d.v.s. teckenspråk och dövkultur? Här ger vi olika exempel på vad dövkultur är, varför kulturkrockar uppstår och varför dövkultur är viktigt.
» Se trailer till "Dövmedvetande"
» DVD "Dövmedvetande" och "Dövkultur" finns att köpa i vår webbutik
Dövmedvetande 225:-
Dövkultur 225:-
Dövmedvetande + Dövkultur 340:-
Det finns ett enda sätt att förstå annan kultur, och det är att leva med den, flytta in i den, lära sig språket och sederna. Förståelsen kommer senare och den har inga ord, för i samma ögonblick man begriper hur det fungerar försvinner behovet till förklaringar. Björn Holm, Duvan i Provence.
- Dövkultur är levnadssätt, synsätt, erfarenheter, kunskaper och normer som genomlevs och sprids och som tillsammans med teckenspråket blir gemensamma för dövgruppen.
- Dövkulturen är en livsform vars förutsättning är teckenspråk.
- Dövkultur i sin djupaste mening förstärker medvetenhet och identitet hos döva och bidrar till stimulans och personlig utveckling.
- Dövkultur är själva nerven till dövas liv.
Vårt modersmål är det svenska teckenspråket. Genom det har vi fått gemensamma erfarenheter som är unika för dövgruppen. Att vi är döva genomsyrar hela vårt liv. Vi är välorganiserade i många olika aktiviteter; idrottsföreningar, husvagnsklubb, bridgeklubbar, döva homosexuella m.m. Vi behöver varandra för vår språkliga gemenskap och det har därför vuxit fram aktiviteter parallellt med det hörande samhället. Hörande barn till döva föräldrar och hörande syskon till döva barn får också del av dövkulturen, vilket ofta präglar även deras vuxenliv.
Den skapande kulturen i form av teater, konst, poesi m.m. på vårt språk och våra villkor innebär ett berikande av våra liv och förbättrar vår livskvalité.
Dövkultur innefattar muntlig tradition med berättelser som bekräftar definitionen av döva som en kulturell minoritet. De bekräftar också teckenspråkets status som vårt första språk. Berättelserna har utvecklats till historiska myter som oavsett historisk sanningshalt utgör grunden för vår gemensamma ideologi och kulturella tillhörighet.
Dövkultur innefattar också det lidande som döva fått utstå historiskt sett när vi betraktades som "dumma" och ibland p.g.a. detta spärrades in på mentalsjukhus. Det språkliga förtrycket innebar att vi förbjöds att använda teckenspråket, vi skulle lära oss höra genom att avläsa munrörelser, vi skulle lära oss tala så att hörande förstod oss!
Man kan beskriva kärnan i dövkulturen som ett behov att träffas och kommunicera direkt med varandra. I dessa sammanhang är teckenspråket en förutsättning, inte ett kommunikationsmedel.
Dövas självkänsla och identitet är så stark att döva ibland upplevs som ytterlighetsgrupp. Med detta menar vi att döva försvarat sin rätt att vara döva så starkt att hörande ibland blivit chockerade. En rörelse “Deaf Power“ växte fram under 1970-talet. Den gjorde så att allmänheten blev uppmärksammad och intresserade av dövas frågor och livsbetingelser.
| Begrepp "Dövkultur" |
| 1982 började man använda begreppet "dövkultur" som definierades: Döva kan betraktas som en språklig minoritet. |
I Sverige finns ungefär 8.000-10.000 barndomsdöva och ca 30.000 teckenspråksanvändare. Runt sig har dessa 30.000 familjer, vänner och arbetskamrater som också i varierande grad använder teckenspråk.
Av Sveriges befolkning är ca 0,1% (1 promille) barndomsdöva. Det föds ungefär 70 döva barn varje år. Antalet är konstant år från år.
Ordet dövstum är ett gammalt och förlegat begrepp som avskaffades i officiella texter i Sverige i mitten av 1950-talet. Det var dåvarande Skolöverstyrelsen som hade insett att ordet inte var relevant och skulle tas bort. Dessvärre lever det kvar på sina håll, men det är alltså ett ord som inte ska användas.
En person som inte hör är döv. Döva personers röstresurser är det mycket sällan fel på. Anledningar till att döva inte använder rösten, "pratar", är att de aldrig hört det talade språket, och inte har nytta av talat språk för egen del, och att teckenspråket som döva använder är ett visuellt språk.
Redan på 20- och 30-talen förekom det att man någon enstaka gång eller regelbundet ordnade De dövstummas dag. Exempel finns från Halmstad, Malmö, Motala och Vänersborg. I Jämtland firades De dövstummas dag årligen som en samlingsdag för döva, i Röda korsets regi.
Till kongressen i Borlänge 1938 kom en motion från Ebbe Bergh, Svenske i Malmö, om en De dövstummas dag då det skulle samlas in pengar till döva t.ex. genom försäljning av nålar eller märken - ungefär som majblommor. Det skulle ske den söndagen då man i kyrkan talar om hur Jesus botade en dövstum (13:e söndagen efter pingst). Kongressen hänsköt frågan till styrelsen för utredning och sedan hände ingenting.
Vid den nordiska kongressen i Stockholm 1947 togs frågan om Dövas Dag upp av norrmannen Wilhelm Schröder. Han tänkte sig att det skulle vara en dag då döva träffades och upplevde samhörighet och samtidigt en dag då man visade hur dövas isolering kan brytas. Det skulle vara en dag som firades internationellt, och tidpunkten skulle vara sista söndagen i augusti. Flera var tveksamma till förslaget och Schröder tog därför tillbaka det.
Vid världskongressen i Zagreb 1955 diskuterades ett förslag om Dövas Dag, och vid den internationella studiekonferensen i Rom 1957 beslutades att Dövas Dag skulle firas den sista söndagen i september, eftersom den första världskongressen ägde rum i Rom i september 1951. Syftet var att informera om dövas levnadsvillkor och "att göra de problem döva brottas med mer allmänt kända".
1958 började Dövas Dag firas över hela världen. I Sverige ville SDR i samband med detta skapa De dövas kulturfond, som skulle ge pengar till kulturell verksamhet. Ett upprop undertecknat av bl.a. Skolöverstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen sändes ut, men fick inget större genomslag. Däremot började dövföreningarna landet runt att fira Dövas Dag, först var och en för sig.
År 1969 ägde ett speciellt Dövas Dag-firande rum. SDR ordnade den 6 och 7 september ett riksomfattande informations- och demonstrationsmöte i Stockholm: Dövas Dag och Dövas riksdag. Drygt tvåtusen döva från hela landet deltog.
1973 började förbundet organisera regionalt Dövas Dag-firande, på tre platser i landet: en ort i Svealand, en i Götaland och en i Norrland. Flera hundra personer kom till varje ställe. 1977 skulle Svealands döva fira Dövas Dag i Visby, SDR hyrde båt av Ånedinlinjen, och cirka 300 personer åkte med "döv båt" till Gotland.
Dövas Dag-firandet har brukat bestå av diskussion och information kring någon viktig dövfråga, många kulturinslag, mat och festlig samvaro. År 1976 uppträdde t.ex. på de tre platserna samtidigt 33 teckenspråkskörer, teatergrupper eller folkdanslag.
Dövas Dag-firandet i Sverige äger rum en helg i mitten/slutet av september, inte nödvändigtvis den sista. Ungefär 1980 övertog dövföreningarna i resp. region ansvaret, och de väljer själva ämnen. Vid Dövas Dag i Lund 1991 diskuterades t.ex. hur dövprästerna ska teckna (de har brukat teckna och tala samtidigt).
» Sammanfattning ur boken "Den gemensamma kraften" som finns att köpa i vår webbutik
Döva är vana informatör om sig själva. I dövrörelsen finns ett uttryck: Är man född döv är man född informatör. Teckenspråkiga döva får i alla tänkbara sammanhang genom hela livet vara folkbildare, eftersom omvärldens intresse för teckenspråket är mycket stort, men så är också okunskapen. Denna okunskap ställer till det för oss, eftersom vi inte får våra mänskliga rättigheter tillgodosedda. Att allmänheten har liten kunskap är illa nog, men när även politiker och beslutsfattare har det, är det riktigt allvarligt för oss.
Informatörer är beredda att ställa upp och informera allmänhet, anställda och beslutsfattare i kommuner och landsting om döva och dövas behov av tillgänglighet genom teckenspråk. Vi kan hjälpa till så att myndigheterna får den kunskap de behöver för att kunna uppfylla kraven i FN:s standardregler, den nationella handikapplanen och kraven på tillgänglighet och bemötande av personer med funktionsnedsättning.
Vi informatörer står till förfogande när skolor, företag, kommuner eller landsting, eller vem som nu behöver oss, har önskemål.
Intresserad att bli informatör?
Kontakta Helena Fremnell, informations- och kommunikationsansvarig.
E-post:
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
Stockholms län
Alexia Lefebvre
, Barbro Almquist
, Diana Jörlemyr
, Kattis Linné, Linda Jörlemyr och Pontus Degsell. » Stockholms informationsnätverk har egen webbsida
Dalarnas län Monica Sjödin E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-513 31 71 |
Västerbottens län Dan Andersson-Lantto E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 070-215 83 29
|
Gävleborgs län Camilla Eklöv E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen eller Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-512 62 10 Susanne Stenmark E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-987 49 86 |
Västra Götalands län Elisabeth Aronsson E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-508 74 58 Margo Csizik E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen |
Skåne län Eva Samuelsson E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-535 69 86 Ulf Nilsson E-post:
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
eller
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen
|
Örebro län Britt-Marie Sundström E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS: 073-500 65 36 |
Uppsala län Denny Bergerholm E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen SMS/MoVi: 073-510 95 08 |
Ett blad ur Dövas historia av Lars Kruth
Lars Kruth
Sokrates, som levde 427 - 347, anmärker i Cratylus av Platon: ¨Om vi varken har röst eller tunga och ändå önskar uppenbara ting för varandra, skulle vi då icke liksom de som nu äro stumma försöka tillkännagiva vår mening med händerna, huvudet och andra delar av vår kropp.
Jag tror därför att vi, om vi önskar beteckna det som är ovanför och lätt, skulle lyfta händerna mot himlen och härma sakens natur men att vi, om vi vilja utmärka något nedanför och tungt, skulle peka med händerna mot jorden." (Dawid Wright 1969)
Den stumma Sokrates talar om är vad vi senare kallade för dövstumma och i dag döva. På Sokrates tid och långt in på 1400-talet visste man inte att stumhet var en följd av dövhet. Men Sokrates visar i sin anmärkning i Cratylus att dövstumma redan på hans tid använde teckenspråk. Teckenspråket är alltså mycket gammalt.
Med tanke på hur gammalt teckenspråket är måste man förundras över att det inte tidigare blivit erkänt som språk. I Sverige blev teckenspråket erkänt som språk i slutet på 1970-talet.
Vad beror det på att teckenspråket så ivrigt bekämpats sedan den, för barndomsdöva, så ödesdigra dövlärarkongressen i Milano 1880? En av förklaringarna finns väl i det som fil. mag. Brita Bergman sa vid sin föreläsning om teckenspråk vid Stockholms Universitets installations- och promotionshögtidlighet den 19 september 1980: En inom språksociologin välkänd företeelse är attityder till språk, andra eller egna, i själva verket avspeglar attityder gentemot dess användare.
Detta är givetvis giltigt även i fråga om teckenspråket och den låga status det kommit att få, men här har med all säkerhet också språkets egen natur bidragit till den negativa inställningen.
Den icke teckenspråkskunnige har helt naturligt svårt att föreställa sig, att ett så annorlunda sätt att kommunicera på skulle kunna förfoga över samma rika och nyanserade uttrycksmöjligheter som ett talat språk.
Det är inte ovanligt att man uppfattat dövas ¨viftande¨ som en ytterligare något utvecklad variant av de gester som hörande använder tillsammans med tal och som i det sammanhanget tillskrives en underordnad roll.
Lars Kruth är en av dövrörelsens största pionjärer genom tiderna. Han har skrivit boken "En tyst värld - full av liv", som är en viktig del av dövas historia.
» Boken "En tyst värld - full av liv" finns att köpa i vår webbutik
SDR:s äldre och övriga nyheter
-
2012-05-16
Kungligt dop teckenspråkstolkasDopet direktsänds tisdagen den 22 maj.
-
2012-05-11
Marschen för tillgänglighet
Marschen för tillgänglighet syftar till att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.
-
2012-04-20
Beslut om meritpoäng för teckenspråkDebatten avslutades igår (torsdag 19 april) och beslut tas först nästa vecka.
Projekt
-
2012-03-23
Tillgänglighet genom teckenspråkProjektet handlar om att tolka FN-konventionen,
språklagen och lära sig tillämpa dessa i regionalt och lokalt intressepolitiskt arbete. Att bygga upp nätverk på regional nivå. Projektet är inne på andra och sista året. Detta år fokuseras på utbildning om FN-konventionen och Språklagen samt att skapa ett nätverk på regional nivå.Senaste nytt - Nationellt seminarium
