Teckenspråkiga döva är födda döva eller har blivit döva tidigt i livet. Därför har vi teckenspråket som första språk. Vi har aldrig hört tal. Teckenspråket är det språk vi kommunicerar med.
Eftersom vi lever i ett samhälle där vi omges av svenska språket behöver vi lära oss läsa och skriva svenska. Men för oss blir det ett inlärt främmande språk, precis som hörande som lär sig ett främmande språk. På samma sätt är vi döva olika bra på vårt andra språk, svenskan. Skillnaden är att vi inte hör hur orden uttalas i det vi läser och skriver. Hörande brukar ha svårt att förstå hur det går till.
Vi brukar skämtsamt uppmana hörande att lära sig t.ex. grekiska utan ljud genom läpprörelser och läroböcker med grekiska bokstäver. Och utan chans att nånsin kontrollera hur det låter…
Vi ser inte oss själva som funktionshindrade utan som en språklig minoritetsgrupp. I mötet mellan två teckenspråkiga finns inga hinder. Hindret uppstår i kommunikationen med det hörande samhälle som använder ett annat språk än vårt, ett språk vi inte hör.
Vår rätt till vårt språk borde vara lika självklar som hörandes rätt till sitt språk. Numera är det ingen som förbjuder oss att teckna, men frågan är om samhället nånsin blir till fullo tillgängligt för oss. Vår kamp - som pågår ständigt - handlar om att vårt behov av teckenspråket i livets alla skeenden ska sjunka in hos dagens och morgondagens beslutsfattare. Vår vision är att kunna leva ett teckenspråkigt liv i ett hörande samhälle.
Det är för detta arbetes skull vi teckenspråkiga döva och våra anhöriga och vänner har slutit oss samman i Sveriges Dövas Riksförbund.
I delbetänkandet av utredningen Översyn av teckenspråkets ställning från 2006 finns artikel "Dövas liv med teckenspråk" av Päivi Fredäng, sidnnummer 71-135. Där kan ni läsa mer om döva.
Teckenspråk och teckenspråkiga - Kunskaps- och forskningsöversikt
