Den första dövföreningen i Sverige bildades i Stockholm 1868. Fler dövföreningar kom till så småningom och 1922 bildades SDR.

SDR är ett partipolitiskt och religiöst obundet förbund med uppgift att tillvarata dövas sociala, ekonomiska, språkliga och kulturella intressen. Teckenspråket är av central betydelse i all vår verksamhet, för gemenskap, självkänsla och kulturella identitet. Behovet av teckenspråk i livets alla skeden går som en ledstjärna och röd tråd genom vår verksamhet.

Att vara teckenspråkig döv är inte ett funktionshinder i vanlig bemärkelse. I en teckenspråkig miljö finns inget handikapp, i kontakten med hörande däremot uppstår ett kommunikationshandikapp. Det handlar inte bara om direktkontakt med hörande som inte behärskar teckenspråk, utan lika mycket om tolkbrist, om otextade TV-program och svenska filmer, om svårbegriplig samhällsinformation på svenska språket. Språket är en grundläggande rättighet för varje individ. Genom språket får vi en kommunikation med andra personer, kan utbyta tankar och utveckla en medvetenhet.

Kommunikation på teckenspråk är en nödvändighet för döva men också en brygga mellan döva och hörande och en förutsättning för dövas aktiva deltagande i ett socialt liv i samhället. Kontakten med icke teckenspråkiga personer sker främst genom teckenspråkstolk. Det största hindret för oss är oförståelse och okunskap om vår speciella kultur, problem och behov i kombination. Därtill kommer en krympande samhällsekonomi, som får till följd att vi får kämpa oerhört hårt för att ens komma i närheten av den mängd kultur och den sociala, språkliga, tekniska och samhälleliga nivå som är en självklarhet för hörande.

Till början av sidtext
Till toppen på sidan