Historia

Sveriges Dövas Riksförbund bildades den 26 februari 1922. Före bildandet av SDR fanns Dövstumföreningen i Stockholm, som bildades år 1868 av tre stiftare. Dessa var Ossian Edmund Borg (1812-1892), hörande och son till grundaren av Sveriges första dövskola, Per Aron Borg (1776-1839) - Albert Berg, döv (1832-1916) - Fritiof Carlbom, döv (1835-1890).

Dövstumföreningen omfattade döva medlemmar från många olika håll i hela Sverige. Därför betraktades Dövstumföreningen som en riksorganisation i Sverige. Dövstumföreningen fungerade såväl som en riksförening som en sjuk- och begravningskassa för döva i landet. Men vid slutet av 1890-talet började medlemmar i landsorten protestera mot Stockholmsdominansen i föreningen och mot att de medlemmar som bodde i Stockholm fick större utbyte av medlemsavgiften eftersom de kunde träffas oftare.

Det förekom en diskussion om bildandet av ett riksförbund med lokalföreningar, men frågan om ett riksförbund uppsköts på framtiden. Istället delades Dövstumföreningen 1903 upp till en lokalförening i Stockholm och till en sjuk- och begravningskassa för döva i hela landet.

Så småningom bildades dövföreningar lite varstans i Sverige. Tanken på ett förbund dök upp igen. 1906 tillsatte dövföreningen i Stockholm en kommitté som skulle utarbeta ett förslag till bildandet av ett svenskt dövstumförbund. Men frågan om ett förbund sköts upp igen, på grund av att det var mer brådskande just då att rädda ”Tidning för dövstumma”, vars utgivare hastigt hade avlidit.

1919 tog Göteborgs Dövas Förening initiativet till en ny diskussion om bildandet av ett ”landsförbund”. Så småningom gick det fram till att Svenska Dövstumförbundet bildades den 26 februari 1922 av 14 ombud från dövföreningarna. Dan Andersson (1885-1963), döv och från Göteborg valdes till ordförande.

Svenska Dövstumförbundet fungerade som en central organisation av dövföreningar. Förbundets ändamål var att främja dövas intressen, att ge råd och information till anslutna föreningar och enskilda döva rörande deras angelägenheter, ansökningar till myndigheter, att stödja upprättandet av ålderdomshem för döva, att sprida kännedom om dövas förhållanden, att biträda vid bildandet av lokala dövföreningar, att tillvarata dövas intressen hos myndigheter vid förekommande utredningar och förslag samt att främja högre utbildning för döva. 1950 ändrades Svenska Dövstumförbundets namn till Sveriges Dövas Riksförbund.

SDR var en av grundarna till Dövas Nordiska Råd som bildades år 1907. Sverige var värd för WFD:s fjärde världskongress i Stockholm år 1963. Men Sverige hade aldrig ansökt om värdskap för den fjärde världskongressen på eget initiativ. Egentligen skulle världskongressen äga rum i Istanbul, men på grund av oroligheter i Turkiet, ombads Sverige att arrangera världskongressen i stället.

SDR:s mångåriga kamp för teckenspråket ledde till att teckenspråket blev officiellt erkänt som ett självständigt språk 1981 då Riksdagen beslöt att teckenspråk skulle vara undervisningsspråk i dövskolan och att svenskan skulle vara dövas andra språk. Genom detta beslut blev Sverige det första land i världen som erkände teckenspråk som dövas första språk. Riksdagens beslut ledde till att dövas rätt till tvåspråkighet i undervisning infördes i läroplanen år 1983, teckenspråket som dövas modersmål och svenskan som andra språk.

» Boken om SDR och dess 75 år, "Den gemensamma kraften" finns att köpa i vår webbutik

Publicerad av  Webbredaktör
Publicerad: 2011-05-16
Uppdaterad: 2014-06-03